Idag har jag tagit farväl av Absolut.. Har försökt att förtränga den här dagen hela sommaren men innerst inne visste jag ju att den skulle komma.. Och ont gör det, sådär ont så man inte vet vart man ska ta vägen och tårarna tar aldrig slut..
Ludde var min stora ögonsten, min lufs. Så stor men ändå så liten jag brukar jämföra honom med Lilleskutt. De som kände honom förstår vad jag menar. Om man minns när man var liten, den där första förälskelsen till en häst. Så var det med Ludde han var så speciell, jag blev som en liten flicka alldeles kär i den stora snälla hästen..
Jag är så otroligt tacksam av allt jag lärt mej och allt jag har fått uppleva med honom.
Jag tänker på dej också Linnea, du vet hur speciell våran prins var. Tack för att du alltid har funnits till hands och tagit hand om honom.. Du har varit viktig för oss!





En sista gång smeker jag din mjuka påls, jag borrar in näsan och känner din lukt, en sista kram, en sista puss, en sista blick, du håller ditt stor huvud i min famn.. Du känns så lugn, snart ska du lämna mej och fara bort, bort mot fjärran, dit vägen dig för, bort mot Trapalandas ängar.. Där gräset alltid är grönt och du inte har ont någe mer.. Du somnar sakta in, de känns så overkligt, du är fortfarande varm men du far bort mot hästarnas himmel. Du är borta nu men alla minnen lämnar du kvar. Jag känner smärta och saknad, det gör så ont.. Vännen min du kommer alltid finnas i mitt hjärta.

Tack Absolut för min fina tid med dej! Rest in Peace